Sådet här var alltså Mölle.

Sophie hade lyckats fickparkera på en sidogata och sedan promenerat de få stegen ner till hamnen. Det luktade friskt från havet när hon gick en bit ut på piren och därefter tittade upp mot bebyggelsen som trängdes i slänten framför henne. Gammaldags villor, byggda tätt intill varandra och målade i ljusa färger, verkade trängas hela vägen upptill toppen av kullen där skogen tog vid. En väldig byggnad försedd med både en vidsträckt glasveranda, ett lusthus och ett gråtoppat torn verkade vila lite för sig själv på en klippavsats. Hon kände igen Grand Hôtel Mölle från bildernai sin bokning.

Hon vände sig ut mot havet igen. Stort och mörkt blått med en stålande sol högt ovanför. Hon älskade havets vildhet, speciellt om hösten. Sommaren som årstid kunde lätt kännas lite för mjäkig för hennes smak. Men kullarna bakom husen, piren som slingrade sig ut i havet och rasslet av småstenarna när vågorna lekte med dem vidstranden bådade gott.

Stackars Simon, tänkte hon,som måste tillbringa sommaren i platta, heta och rätt trista Los Angeles.Bilköer överallt och luften full av avgaser. Att han hade fått möjlighet att skriva för ett av Hollywoods mest spännande produktionsbolag, det struntade honi att tänka på. Visst var han begåvad, men inte så begåvad, väl? Säkerthade de även fallit för hans brunögda charm och hans humor som var lika lätt som en gasfylld ballong. I alla fall var det de egenskaperna som hade fått henne att förälska sig i honom. Om det nu var förälskad hon hade varit. Eller var.

Sophie såg om åt bådahållen. Det var ingen annan än hon ute på piren så hon lät ett lågt morrande ljud stegra sig till ett högljutt skall. Det var en gammal vana. På Östrogengården hade kvinnorna ylat som hundar då och då. Ett utmärkt sätt att släppa ut frustration och ilska över omöjliga män. Och här ute på piren var det ändå ingen som hörde henne.

Ska Johanna få ta sina stapplande steg ...