"Jag skulle behöva dra åt några av muttrarna här" sade Nils. "Om jag kommer upp i slutet av veckan, är du kvar då?"

"Jag kan väl dra åt några muttrar själv", log Johanna. "Men jag antar att vad du frågar mig är hur länge jag har tänkt stanna kvar? Du får väl titta efter om det kommer rök ur skorstenen. Om det gör det, ja då vet du att jag är kvar."

"Har du semester den närmaste tiden då", frågade Nils dröjande.

"Det skulle man kanske kunna säga." Johanna drog ett djupt andetag. "Långtidssemester. Jag har precis blivit uppsagd från det arbete jag har haft i närmare 15 år. Dessutom ligger jag i skilsmässa och har inte riktigt någonstans att bo, förutom i min och min mans gemensamma våning. Och det känns lika lockade som att bo utomhus."

"Oj", sade Nils och böjde sig snabbt ner över haspen igen, uppenbarligen inte beredd på hennes plötsliga meddelsamhet.

"Ja, ja, allting förändras, säger de visst", sa han sedan. "Det är bara att följa med strömmen och komma vidare eller kämpa emot och bli stående på samma plats."

Johanna tittade förvånad på honom.

"Så är det kanske. Oavsett, nu är jag här så får vi se vad de leder till."

Medan Nils gick tillbaka mot sitt Solhem stod Johanna kvar vid grinden och tittade ut över landskapet där det sista solljuset var på väg att försvinna och skymningen snart skulle övergå i kväll. Även om hon var van vid att bo nära havet i Göteborg så var det här något helt annat. Himlen och havet verkade komma mycket närmare inpå, och att titta ut över åkrar och ängar gjorde att det kändes lätt att andas. Just nu var det precis vad hon behövde: att få andas lugnt och djupt och ifred. Dessutom kunde hon se kvällens första stjärnor göra sig synliga över havet. Det var en ensam och skör upplevelse, att få stå där vid grinden och se hur kvällen lade sig över Öland. Först när kylan letade sig igenom kängornas sulor och stack i hennes fötter, vände hon om och gick tillbaka in i huset.

Gästbloggare hos Storytel