Gå tillbaka till webbplatsen

Några dagars London

Det finns många saker med skrivandet som jag tycker mycket om. Friheten i att få djupdyka ner i fantasin, i att försöka förstå fiktiva karaktärers verkliga drivkrafter, att leva ut både förhoppningar och rädslor i skrift. Det ljuvligaste är de där tillfällena då skrivandet verkar gå av sig själv, fingrarna smattrar iväg över tangenterna och huvudet knappt hänger med. Det som är svårare, det är att få flödet av idéer och tankar omkring skrivandet att hålla paus. Just nu njuter jag av några dagar i London tillsammans med min son. Jag tittar ömsom på honom, ömsom på staden runtomkring oss. Vi gick en promenad längs med Themsen igår och möjligheterna kändes så många, speciellt med den här pojken, som redan är längre än jag är och som vänligt hjälper mig när jag missförstår tunnelbanesystemet. Trots att jag har både honom och staden att fokusera på, tränger sig skrivandet på i huvudet. Någon jag ser på bussen kunde vara med i det manus jag arbetar på nu, lunchen vi åt i går kunde lagas av huvudpersonen. Jag funderar över utvecklingen i det första kapitlet medan vi tittar på konst från förra århundradet, jag tänker på nästa omslag när vi dricker te på en tågstation. Detta är det svåra. Att inte vara helt närvarande. Idag har jag smugit upp och skrivit i ottan och hoppas därmed att dagen ska få vara fredad från manus av alla de slag. För nu vill jag vara med min son i den här staden.