stod i fönstret på ett café i Uppsala för många år sedan. Jag minns att jag satt vid ett fönsterbord framför en lång pojke som jag var lika förälskad i som han var i någon som inte var jag. En mindre glänsande men rykande varm samovar blev jag serverad te ur i St Petersburg några år senare. Det låg hallonsylt i botten av teglaset och jag minns känslan av hur de små hallonkärnorna blandades med det heta svarta teet. Kanske kändes teet extra varmt och sött i stadens fattiga och kalla omgivningar. Människornas värme fick jag inte med mig i mitt första möte med Ryssland, det kom först senare.
En enorm samovar av både metall och blommigt porslin, stod också i den exklusiva teaffär som en manlig bekant drog med mig till ett par gånger. Små porslinsskålar av te stod i långa räckor och i olika våningar runtomkring den, man fick gärna lyfta upp dem, röra vid teet med fingrarna och känna dess doft.
En kall och blåsig fredagsmorgon börjar jag min arbetsdag på ett café, istället för på kontoret. De gula väggarna och vinröda gardinerna tillsammans med takets kristallkronor ger värme, och det gör också det heta citronte som står både i kopp och kanna framför mig på bordet. Och det slår mig - naturligtvis ska te - doften av te, smaken av te, känslan av te, spela en stor roll i mitt nästa manus. En passade utmaning för inbiten kaffedrickare. Ha en skön helg allihop!