Tänk att det ska vara så knepigt att lämna, också när man gör det högst frivilligt. I helgen har vi rensat, packat och städat och hjärtat har varit tungt. Vi har en viktig och säkert fin vår framför oss, där vi ska bo under körsbärsträd och vara närmare dem som behöver oss. Ändå är det knepigt. Jag rensar ut bland papper, bland kläder, i skafferi och hyllor. Doften det luktar gott i de rengjorda skåpen, den gamla fiskbensparketten glänser, alla kuddar och mattor har fått hänga ute till vädring. Vi kommer att ta in en inneboende i lägenheten medan vi är borta och en del av mig gläder mig åt att den personen ska kunna känna sig riktigt välkommen bland nyputsade fönster och omplanterade krukväxter. En annan del av mig vill egentligen bara lägga mig under täcker i min egen säng, regla dörren och låta världen där ute få fortsätta utan min omedelbara inblandning.
Men det är det där med att stå med ett ben i varje läger som tynger, det där innan droppen faller eller hinnan brister eller det ögonblicket då man faktiskt lämnar och är på väg vidare. Snart är det här och då kommer den där speciella lättheten att infinna sig - energin i det att vara levande och att vara på väg!