Gå tillbaka till webbplatsen

Hur det kommer sig att jag skriver feelgood

Min skrivkarriär inom feelgoodgenren började med en föräldraledighet med låg SGI.

Den nya bebisen innebar inte bara hjärtskvalp och förundran utan även sämre ekonomi. Men att kombinera ett nyfött barn med jobba extra timmar går inte ihop, iallafall inte för mig.

"Skriv en novell och försök sälja den", var det någon som tipsade om.

Precis innan jag gick på föräldraledighet hade jag analyserat klassiska noveller och romaner för ett läromedelsföretag, så novellformen låg ju inte speciellt långt borta. Men vad skulle jag skriva om?

"Skriv om det som gör dig glad att tänka på", var nästa råd.

"Öland", tänkte jag direkt och började skissa på en novell där underbara Öland spelade en viktig roll.

Men det blev ingen novell. Istället blev det en kortroman som jag delade in i fyra avsnitt och skickade till Hemmets veckotidning. Först fick jag inget svar så jag mejlade en påminnelse. Fortfarande inget svar. En ny påminnelse fick svaret att de hade för mycket att göra på redaktionen just nu men snart skulle de ha tid att läsa. Sedan dröjde det igen. Så där höll vi på i flera veckor och till slut tänkte jag att nej, det blir inget. Knappt hade jag tänkt det när det ramlad in ett mejl som sade att de älskade berättelsen och ville köpa följetongen för att publicera den till våren. Oj! Visst! Vad roligt.

Jag redigerade så att kortromanen skulle passa in i deras format och började skissa på en ny som utspelade sig på ett annat favoritställe, nämligen i Paris. Jeps, sade redaktionen, den vill vi också ha. Och nu började läsare höra av sig så jag fick snabbt upp en hemsida för att kunna svara dem. Två nya kortromaner följde för Hemmets och en dag blev jag kontaktad av stadsbibiloteket i Skövde. Det stod nämligen en dam där som krävde att de skulle köpa in romaner av Anna Sundbeck Klav. Men bibliotekarien kunde ju inte hitta några att köpa in.

Oj! Vad gör man då? Jag skrev till en litterär agentur och bad om att få köpa någon timmes rådgivning. Det fick jag och den vänliga agenten Edith rådde mig att kontakta HarperCollins Nordic.

Sagt och gjort.

Klockan 07.30 en tisdagsmorgon skickade jag de första kapitlen av min första kortroman till HarperCollins Nordic och frågade om de skulle vara intresserade att att läsa hela manuset, om jag redigerade om det till en längre roman. 10.03 svarade de att de ville de gärna. Eftersom deras redaktör är så klok gav hon mig dessutom feedback på det jag hade skickat in och en deadline när hon ville ha ett färdigt manus, vilket var 4 månader senare. Bom! Det var bara att sätta sig ner och redigera och skriva till och redigera igen. Och bara några dagar efter att jag hade skickat henne ett redigerat manus så återkom hon med ett erbjudande om ett två-boks kontrakt. Bom, igen!

Den andra romanen i serien om Johanna på Öland släpps i september och ett nytt romanprojekt är redan igång. Hade jag haft en högre SGI den där gången min mellandotter föddes hade antagligen allt detta aldrig hänt. Numera har jag ett extra tacksamt förhållningssätt till Försäkringskassan. Utan deras regler hade jag nämligen varit en feelgoodkarriär fattigare.