Så är den här - sommaren. Jag satt på en skolavslutning häromdagen och drabbades (som vanligt) av stor sentimentalitet. Det går så fort livet, nyss stod jag själv där framme med fina kläder på och sjöng falskt av hjärtats lust. Nu sitter jag på föräldrabänkarna och fotograferar i kapp med de andra tårögda personerna. I Johanna på Klarudden får Johanna frågan var hon har sina rötter. "Hos min son", blir svaret. Men barnen blir ju större och större och lösgör sig från sina föräldrar för att ge sig ut på egna äventyr. Vilken tur att rötter då kan växa sig l-å-n-g-a utan att för den delen förlora i styrka.
Jag sliter lite med Johanna nu, inte minst för att allt det gröna lockar där utanför fönstret och datorskärmen ser kladdig ut i sommarljuset. Men även hos Johanna är det sommar och jag får hålla mig kvar vid den så pass länge att manuset blir klart för inskick till förslaget. Önskar mig själv lycka till på färden. Allt gott till er! Anna