Mitt uppe i stor förändring, i packande, avslutande, påbörjande, städande ... åker vi till Köpenhamn och tillbringar dagen på Glyptoteket. Det utsmyckade huset i röd tegel tillsammans med en liten park tar upp ett helt kvarter, bara några minuter från Hovedbanegården, Köpenhamns centralstation. En vinterträdgård ligger under glastak i mitten av byggnaden och runtomkring ryms samlingar från Grekland och Egypten, från fransk och dansk guldålder och från franskt måleri från 1800-talet och framåt. Att vandra omkring bland samlingarna har samma effekt på mig som att komma ut i skogen. Andningen blir djupare och mer långsam, axlarna sjuker ner, nacken känns friare. Flera av rummet har takfönster som silar ner februariljuset, väggarna är målade i blått, rött eller grönt.
Vi vandrar mellan salarna, tittar på sten som är fint gestaltad att man tror att man ska kunna röra vid hyg eller hud, föreställer oss vilka de avbildade personerna kan ha varit och sedan äter vi dansk lunch i caféet med utsikt över vinterträdgården och tror oss höra allt regn som faller på rutorna många meter över oss.
När jag gör sådana där saker, stannar upp, ser mig omkring, är i sällskap av min familj på platser där vi inte är annars, känner jag att jag kommer in i min egen rytm igen. Tänk att det är så lätt att glömma bort när man stretar på med allt man ska få gjort: att inte göra avkall på den tid man behöver för sådant man tycker om och som betyder mycket för en. Desto enklare att klara av att-göra-listorna med det lugnet som helgen har givit, som bas.