Om jag var ett land där folket hade gjort revolution och skapat ett trehuvat motto skulle det lyda FRIHET, KÄRLEK, ANSVAR. Jag brukar repetera de orden för mig själv innan jag stiger ut i världen på morgonen. Försäkra mig om att de roten till hur jag handlar.

Mitt allra största ansvar är det som förälder till tre barn. Det är ett ansvar som behöver jag tid och plats för att kunna fylla. När mitt tredje barn kom till världen var jag fortfarande anställd och det i en mellanchefsposition, vilket är något av en omöjlighet i sig självt. Tack och hej till kontor och möten. En pitch till Storytel blev början till Historien om Herta, ett samtal med HarperCollins blev starten på serien om Huset i Mölle. Min man var föräldraledig med vår yngsta så att arbeta hemma var besvärligt. Jag skulle börja titta på kontorskollektiv men skrev först ett mejl till vår hyresvärd. Hoppla, han hade en liten lokal högst upp i vårt hus som stod tom. Den var skruttig och sval men billig och ledig. Några vändor på Blocket senare hade vi ett gemensamt kontor med två arbetsplatser, bokhyllor, kaffebar, elektrisk braskamin och så pass många gröna växter att man kan misstänka att Malmö ligger i tropisk zon.

Att kunna skriva intensivt på förmiddagen, ta hand om företagsdelen efter lunch och ägna resten av dagen åt barnen har varit den största förmån jag kan tänka mig från hösten 2020 till nu.

Frihet är ett pösigt ord som kan rymma mycket. För mig rymmet det äventyr.

"När du ska välja mellan olika alternativ", sade min pappa, "välja alltid det som är mest äventyrligt." Det hade han gjort och det genom ett långt och minst sagt händelserikt liv. På sitt nittionde år, när han var en mager skrutt som mest låg i sin säng, låg han där full av tacksamhet. "Tänk att jag har fått ha just mitt liv", brukade han säga. Och så smackade han belåtet. Hans ord rumstrerar i min ryggrad. Att välja frihet och äventyr men alltid med ett öga på sin plikt och sitt ansvar.

Frihet och ekonomi hänger ihop, varse sig man vill det eller inte. Där har bokbranschen bjudit på en del nya upptäkter. När jag var anställd hade jag en fast månadslön som ersättning för de 40 timmar jag enligt avtal skulle arbeta per vecka. Omformulerat var lönen en ersättning för min tid, oavsett hur mycket arbete jag hann göra på de 40 timmarna. Jag arbetar i ett högt tempo och med stor dedikation till det jag gör, vilket gjorde att min arbetsgivare fick mycket resultat för pengarna. Men när jag avslutade min anställning lämnade jag också allt det resultat jag hade skapat bakom mig.

Skillnaden i bokbranschen är att jag inte får betalt för min tid. Istället får jag betalt för hur många böcker som säljs/timmar som lyssnas. Det tog lite tid för min hjärna att ta till sig och förstå den förändringen. Sedan föll myntet ned. Jag säljer inte längre min tid för en förutbestämd summa pengar. Jag använder min tid till att skapa berättelser som genererar inkomst så länge någon läser dem. Och det oberoende av vad jag gör för stunden. Jag kan luskamma ett barn, redigera ett manus, skrapa bort stelnad trolldeg från mattan. Eller vandra i bergen i Schweiz (som är något av det bästa jag vet), gå på fransk konversation, paddla kanot på Blekinges sjöar.

Fem år som författare var oväntat och har varit överraskande, inte minst för det dyslektiska skolbarnet som bor i mig. Jag har knutit en handfull fina människor till mig, gjort nya bekantskaper och vänskaper. Det finns sådant jag saknar. Att leda är en sak, att inte sitta vid ett bord är en annan. Att vara del av en grupp är en tredje. Men ännu ter sig det här arbetslivet så fullt av möjligheter, lika öppet som ett fönster som står på vid gavel.